HOPPGRENAR FRÅN FÖRR...

Stående höjdhopp – eller höjdhopp utan ansats – var en av de mest prestigefyllda kraftgrenarna inom den tidiga friidrotten och ingick som officiell SM-gren 1896–1919. Den fanns även med på de första fyra moderna olympiska spelen: 1900, 1904, 1908 och 1912, därefter togs den bort ur OS-programmet.

Grenen hade sitt ursprung i militär gymnastik och Ling-systemet, där kroppskontroll och explosiv styrka premierades över fart. Den ansågs vara en ”ärlig” tävlingsform där tekniken och styrkan ensam avgjorde, utan hjälp av löpande ansats.

Regler och genomförande

I stående höjdhopp startar hopparen med båda fötterna parallellt på marken och får inte ta något steg, gunga eller flytta fötterna innan avstampet.

Hopparen får däremot använda knäböj och armpendel för att skapa kraft, men avstampet måste ske från båda fötterna samtidigt. Vid rörelse framåt eller i sidled innan hoppet räknas försöket som ogiltigt.

Landningen skedde i sand eller sågspån – ofta på en rektangulär bädd av packad sågspån bakom ribban. Hopparen hade tre försök på varje höjd, precis som i vanligt höjdhopp. Ribban lades om efter varje godkänd höjd.

Till skillnad från dagens höjdhopp var tekniken frontal eller saxliknande, ofta kallad ”dubbelbent sax”. Den berömda floptekniken kom först på 1960-talet.

Grenens roll i tävlingsprogrammet

Stående höjdhopp var under sina första decennier en självklar SM-gren och återkom vid alla svenska mästerskap mellan 1896 och 1919. Den förekom även vid internationella tävlingar i Norden, och var populär i inomhustävlingar långt in på 1930-talet.

De svenska toppresultaten under 1910-talet låg kring 1,45–1,55 meter, vilket var mycket högt med dåtidens teknik. Världsrekordet sattes av amerikanen Ray Ewry (som också dominerade stående längdhopp) med 1,65 meter år 1912, ett rekord som står kvar som det högsta officiellt noterade.

Djurgårdare i stående höjdhopp

Djurgårdens IF hade flera framstående utövare i stående höjdhopp, särskilt under åren kring sekelskiftet 1900 då grenen stod på sin höjdpunkt:

Erik Olsson – SM-silver 1908 med 1,42 meter. (Källa: DIF 25 år, 1916.) Olssons resultat var bara tre centimeter bakom segraren Carl Holmström (ÖIS), som vann på 1,45 m.

Carl Wilhelmsson – tävlade under samma period och var klubbmästare i stående hopp 1909–1911, ofta med resultat omkring 1,40 m.

Oscar Rylander, en av föreningens tidiga ledarfigurer, deltog i grenens uppbyggnad under 1890-talet och bidrog till att den fick en central roll i Djurgårdens interna tävlingar.

Jämförelse med samtiden

Under perioden 1905–1912 höll sig de bästa svenska hopparna kring 1,45–1,50 m. Internationellt låg toppnivån endast något högre, med amerikaner som Ray Ewry och Konstantin Komarov (Ryssland) kring 1,60 m. Djurgårdens främsta hoppare låg därmed inom 5–10 cm från nationell elitnivå, vilket visar hur väl tränade föreningens aktiva var i grenens tekniska och fysiska moment.

Grenens eftermäle

När stående hopp togs bort ur SM och OS under 1920-talet ansågs de alltför statiska och svårmätta i relation till friidrottens växande fokus på fart och spektakulära rörelser. Trots det levde grenen kvar i skol- och militäridrott, och i många klubbmästerskap – däribland Djurgårdens – ända in på 1930-talet.

I Djurgårdaren 1931 beskrevs stående höjdhopp som ”ett prov på sann styrka och vighet, värdig den gamla gymnastikens ideal”. Det är en formulering som påminner om den balans mellan kraft, teknik och disciplin som präglade hela friidrotten under dess första decennier.

Stående längdhopp – eller längdhopp utan ansats – var en av de mest klassiska kraft- och spänstgrenarna inom tidig friidrott. Till skillnad från dagens längdhopp sker hoppet helt utan ansats: hopparen står stilla med båda fötterna på en fast avstampsplanka och hoppar i jämfotahopp så långt framåt som möjligt.

Grenen utvecklades i Storbritannien under 1860-talet och infördes tidigt i Sverige genom gymnastik- och idrottsföreningarna, däribland Djurgårdens IF. Den ansågs mäta ”ren spänst” snarare än snabbhet, och var därför en uppskattad gren bland både gymnaster och friidrottare vid sekelskiftet 1900.

Regler och genomförande

Hoppet utfördes från en fast och upphöjd avstampsplanka, oftast omkring 7 cm hög, 30 cm bred och minst 50 cm lång. Plankan fick inte vara fjädrande och skulle vara tydligt markerad – utomhus ofta med vit färg.

Hopparen stod med båda fötterna parallellt på plankan, fick svinga armarna och böja benen djupt, men ingen ansats eller gungning fick förekomma. Tårna kunde sticka fram över plankans kant, men om foten rörde marken framför plankan dömdes hoppet ogiltigt. Landningen skedde med båda fötterna samtidigt i sand eller på mjuk matta. Mätningen gjordes från plankans framkant till det bakre nedslaget i sanden.

I Sverige gällde från Svenska Idrottsförbundets reglemente (1896–1910) att tre giltiga försök fick göras. Vid lika resultat avgjordes placeringen efter näst bästa hopp.

Grenens tid i SM och OS

Stående längdhopp var officiell SM-gren från 1896 till 1919 för herrar. Därefter togs den bort ur det ordinarie mästerskapsprogrammet när man successivt gick över till IAAF:s (nuvarande World Athletics) internationella standardgrenar.

Grenen fanns även med på de första fem olympiska spelen: 1900, 1904, 1906 (mellan-OS), 1908 och 1912. Efter Stockholm-OS 1912 utgick grenen ur det internationella programmet.

Djurgårdare i stående längdhopp

DIF hade flera duktiga utövare i grenen under dess aktiva period. Bland de mest framträdande märks:

Ernst Ekberg – silver vid SM 1908 med 2,98 m (källa: DIF 25 år, 1916). Ekbergs resultat stod sig mycket väl mot den nationella toppen – endast segraren A. Hellström (Upsala IF) hoppade längre det året, med 3,06 m.

Carl Wilhelmsson – aktiv i slutet av 1900-talets första decennium och noterad för hopp kring 2,90 m, vilket motsvarade dåvarande toppnivå i Sverige.

Oscar Rylander, en av de tidiga ledarna inom DIF:s friidrottssektion, tävlade själv i stående hopp på 1890-talet och bidrog till att grenen fick en fast plats i klubbens tävlingsprogram.

De bästa svenska resultaten i stående längdhopp låg under grenens storhetstid kring 3,10–3,20 meter, vilket motsvarar internationell elitnivå. Världsrekordet (officiellt inofficiellt) sattes av Ray Ewry (USA) redan år 1904 med 3,47 meter – ett rekord som står orört eftersom grenen aldrig återinförts.

Grenens särart och eftermäle

Stående längdhopp var ett uttryck för den tidens tro på mångsidighet och kroppskontroll – en övergång mellan gymnastikens formspråk och friidrottens tävlingskultur. För de tidiga Djurgårdarna blev grenen också ett sätt att visa ”ren styrka utan fartens hjälp”, som man uttryckte det i medlemstidningen "Djurgårdaren" 1909.

När grenen försvann ur mästerskapsprogrammet på 1920-talet fortsatte den dock att leva kvar i skol- och militäridrott samt som populär inslag vid klubbmästerskap. Djurgårdens IF hade stående längdhopp på sitt interna tävlingsprogram ännu under 1930-talet, bland annat vid vintermästerskapen inomhus på Tranebergs IP.

Grenhopp sker över en på längden ställd bygelhäst. På bygelhästen placerades s.k. "mumrikar" (tagelstoppade kuddar av segelduk) som hopparen skulle ta sig över. När en höjd har klarats placeras ytterligare en mumrik ovanpå de tidigare. Förutom de översta spändes övriga mumrikarna fast i bygelhästen. Ansatsens längd var valfri.

Hästen ska vara mellan 165 och 180 centimeter lång och ca 145 cm hög. De två tvärgående sadelbommarna hade ett avstånd från hästens mitt av 25–30 centimeter. 

Mumrikarna, som placeras mellan sadelbommarna, skulle vara så tunga att de inte föll av vid en eventuell kontakt med bygelhästen i hoppet.

Hoppet går till så att hopparen tar ett kraftigt anlopp, gör ett hårt avstamp med båda fötterna samtidigt, 1–1,5 meter från hästen, och trycker ifrån med händerna mot bakre delen av hästen samtidigt som han kraftigt sträcker armarna, varigenom kroppen kastas uppåt och framåt över hästen och mumrikarna. Benen säras efter avstampet.

Det gymnastiska grenhoppet är mer formbundet än det inom friidrott. Om det utförs utan mumrikar hålls kroppen under själva hoppet över hästen ungefär i lodplanet, med händerna ledigt efter sidan. Inom friidrotten skjuts höfterna uppåt, så att bålen vid passerandet av mumrikarna ligger ungefär vågrät. Det kan därför inträffa att mumrikarna rivs med pannan eller näsan.

För att ett tävlingshopp ska vara giltigt får kroppen vid passerandet av mumrikarna inte luta märkbart åt någon sida, och benen ska ha samma vinkel från kroppens lodlinje.

Varje hoppare hade tre försök på varje höjd. Ett hopp räknas som giltigt när mumrikarna ligger kvar, och som misslyckat om den tävlande river någon mumrik eller tar dessa med sned kroppsställning. Hopparen fick inte heller vidröra bygelhästen efter det att mumrikarna passerats.

Mellanhopp var fr.a. en svensk friidrottsgren (ursprung i Ling-gymnastiken) där man hoppar över en bygelhäst och var en blandning av längdhopp och gymnastik. Bygelhästens standardhöjd var 135 cm, ansatslängden var fri.

Hopparen tog oftast första avstampet ca 2 m före hästen. Andra avstampet sker med händerna på bygelhästens ovansida. Hopparen ”svävar” över hästen med fötterna under kroppen, och landar på matta eller fri yta (t.ex. en sandgrop).  Längden mäts från hästens mittlinje till nedslagsmärket så som i längdhopp. Hopparna hade tre försök.

Det första svenska rekordet mätte 3,89m och innehades av Carl Silfverstrand Djurgårdens IF (1907).